Runners high – vad händer i blodet under ett maraton?

Vad är det egentligen som händer i kroppen när löpningen plötsligt känns lätt? En ny studie, publicerad 2026 i BMC Medicine, följde 19 tränade löpare genom ett helt maraton och tog blodprov var fjortonde kilometer. Fyndet: signalämnet anandamid steg successivt genom hela loppet och låg kvar förhöjt 45 min efteråt. Men euforin och smärtan följde inte samma kurva – och i ultraloppen försvann euforin helt ur bilden.

Varför endorfinförklaringen inte räcker

Runners high brukar förklaras med endorfiner. Den förklaringen har ett problem: endorfinmolekylen är stor och tar sig inte gärna genom blod-hjärnbarriären, alltså det filter som skyddar hjärnan från det mesta som cirkulerar i blodet. Därför har forskningen riktat in sig på ett annat system – kroppens egna cannabinoider, eller endocannabinoider. Det är fettlösliga signalämnen som kroppen tillverkar själv, binder till samma receptorer som cannabis gör och som tar sig in i hjärnan betydligt lättare.

De två viktigaste heter anandamid (AEA) och 2-arakidonoylglycerol (2-AG). Kedjan som brukar skissas ser ut ungefär så här: långvarigt arbete ökar mängden endocannabinoider i blodet, de når hjärnan, binder till cannabinoidreceptorer och dämpar ångest samtidigt som de kan ge en känsla av välbehag.

Problemet med underlaget har varit tidsskalan. Som författarna påpekar bygger i stort sett allt vi vet om endocannabinoider och träning på pass kortare än 60 min. Människan kan springa i timmar och ibland i dagar. Vad som händer i timme tre, fyra eller tjugo har i praktiken varit okänt.

Så gick studien till

Siebers och kollegor körde två separata fältstudier. Fält, alltså – inte löpband i labb, utan riktiga lopp.

I studie 1 genomförde 19 tränade löpare både ett maraton och en promenadsession av samma längd i tid. Att samma personer gjorde båda sakerna är en styrka: varje deltagare blir sin egen kontroll. Blodprov togs var fjortonde kilometer under maratonloppet och ytterligare en gång efter 45 min vila.

I studie 2 ingick 36 ultralöpare som sprang lopp på 100 km, 160 km eller 230 km. Här togs blodprov bara före och efter loppet – provtagning var fjortonde kilometer låter sig inte göras mitt ute på en ultrabana.

I plasman mätte forskarna fem ämnen med ett standardiserat analysprotokoll baserat på vätskekromatografi och masspektrometri: anandamid (AEA), 2-AG, 1-AG, arakidonsyra (AA) och palmitoyletanolamid (PEA). Parallellt fick deltagarna skatta eufori, ångest och smärta på visuella analogskalor. De tre måtten räknas som kärnkomponenterna i runners high.

Vad forskarna fann

• Anandamid under maraton: ökade progressivt genom hela loppet och låg kvar förhöjt efter 45 min vila.
• Promenaden: gav också en gradvis ökning av anandamid, men bara blygsamma förändringar jämfört med löpningen.
• Anandamid efter ultra: förhöjt jämfört med utgångsvärdet efter samtliga distanser, alltså 100 km, 160 km och 230 km.
• 2-AG: steg under själva arbetet bara i maratonloppet, och då i loppets senare del och in i den tidiga återhämtningen. Efter ultraloppen syntes förhöjda 2-AG-nivåer först efter målgång – ett fördröjt, återhämtningskopplat svar.
• Känslor under maraton: högre eufori och lägre ångest än under promenaden. Smärtan ökade efter 28 km.
• Det som INTE skilde sig: efter ultraloppen ökade smärtan och ångesten minskade, men euforin förändrades inte signifikant. Ingen lyckorus i mål, med andra ord.

Studien rapporterar riktning och tidsförlopp snarare än exakta procenttal för hur mycket nivåerna steg. Det viktiga är mönstret: de två endocannabinoiderna beter sig olika. Anandamid är arbetets ämne och stiger medan du springer. 2-AG verkar i högre grad höra hemma i återhämtningen.

Vad betyder resultaten för löpare?

Det första och mest användbara fyndet är att runners high inte är en knapp som slås på vid en viss kilometer. Anandamid steg successivt hela vägen. Det talar emot idén om en tröskel där något plötsligt släpper, och för en gradvis förskjutning som byggs upp under passets gång.

Det andra är att känslan och biokemin inte följs åt så prydligt som berättelsen om runners high vill ha det till. Under maratonloppet fanns både den stigande kurvan och den bättre sinnesstämningen. Efter 100 km eller mer fanns kurvan kvar, men inte euforin. Smärtan hade då hunnit ta över. Att ångesten ändå gick ner efter ultraloppen är värt att lägga märke till – den dämpande effekten verkar mer robust än den upplyftande.

Det tredje fyndet är kanske det mest överraskande: även promenaden gav en gradvis ökning av anandamid. Du behöver alltså inte springa sönder dig för att flytta systemet i rätt riktning. Mer är inte alltid bättre. Om du framför allt tränar för huvudets skull finns det stöd för att lugna, långa pass gör något – det rimmar väl med varför så många fastnar för att springa långsamt när de väl provat.

Tänk dock på begränsningarna. Nitton löpare i studie 1 och 36 i studie 2 är små grupper, och samtliga var tränade – det säger inget säkert om nybörjaren på sitt första femkilometerspass. Mätningarna gjordes i blodplasma och inte i hjärnan, så kopplingen mellan halt och upplevelse är indirekt. Fältdesignen ger verklighetstrogna lopp men sämre kontroll över värme, vätska och tempo än ett labb skulle ge.

Vill du själv följa hur kroppen svarar på långa pass finns det enklare mått än blodprov. Hjärtfrekvensvariabilitet säger något om hur återhämtad du är, och valet av metod för pulsmätning spelar större roll än många tror när passen blir långa. När det gäller återhämtningen efteråt är forskningsläget för isbad efter träning betydligt mer omtvistat än den här studiens fynd.