Löpare med och utan mens hade samma energiförbrukning

Tio kvinnliga löpare med amenorré – utebliven mens – och tio med normal mens fick hela dygnets energiomsättning uppmätt. Trots tydliga hormonskillnader mellan grupperna var energiförbrukningen praktiskt taget identisk. Studien, publicerad i september 2026 i Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, testade samtidigt om fler mil i veckan ger högre total förbrukning. Det gjorde det inte – kroppen flyttade i stället runt energin mellan sina poster [1]. Vill du veta hur du räknar ut förbrukningen för ett enskilt pass har vi en separat guide om kaloriförbrukning vid löpning.

Varför summan inte alltid blir större

Den enkla modellen säger att dygnets totala energiförbrukning, total energy expenditure eller TEE, är en ren addition: basalomsättningen plus vardagsrörelsen plus träningen. Lägger du på ett pass växer summan med exakt vad passet kostade. Det är så löparklockan räknar.

Den begränsade TEE-modellen säger något annat. Där är dygnets energibudget mer av ett tak än en hög: när träningsdosen ökar sänker kroppen tyst andra poster i stället – framför allt vilometabolismen (RMR), sömnmetabolismen (SMR) och vardagsrörelsen, non-exercise activity thermogenesis eller NEAT [1].

Forskarna ville testa två saker: om energiförbrukningen skiljer sig mellan löpare med och utan mens, och om den begränsade modellen gäller för idrottare som tränat hårt under lång tid. Tjugo kvinnliga medel- och långdistanslöpare deltog, tio med amenorré (utebliven mens) och tio med normal cykel. Grupperna var jämförbara i ålder, längd, vikt, BMI, kroppsfett och energitillgång [1].

Totalförbrukningen mättes i vardagslivet med dubbelmärkt vatten, vilo- och sömnmetabolismen i en helrumskalorimeter och vardagsrörelsen med accelerometer. Träningsförbrukningen (EEE) mättes inte direkt utan räknades ut som det som blev över – värt att minnas, eftersom mätfel i övriga poster hamnar just där.

Med och utan mens – ingen skillnad i förbrukning

Att grupperna verkligen skilde sig hormonellt går att belägga. Utsöndringen av 17β-östradiol under sömnen låg på 543 ± 235 mot 1012 ± 462 ng/8 h (p = 0,010) och progesteron på 9240 ± 4154 mot 15 422 ± 2786 ng/8 h (p = 0,001) – alltså ungefär hälften så mycket hos löparna med amenorré. Sju av de tio hade haft oregelbunden eller utebliven mens i mer än två år, i snitt 29 månader [1].

Trots det fanns ingen skillnad alls i energiförbrukning. Varken totalen eller någon delpost skilde sig mellan grupperna, varken före eller efter justering för kroppssammansättning. Skillnaden i total förbrukning var 26,5 kcal per dygn (p = 0,819) – försumbart.

Det är värt att stanna vid, eftersom det motsäger en vanlig förväntan: att en kropp med nedreglerad reproduktiv funktion också skulle ha nedreglerad ämnesomsättning i vila. Här gjorde den inte det. Författarna är samtidigt tydliga med att studien inte var byggd för att svara på frågan – med tio löpare per grupp saknas styrka för att upptäcka annat än stora skillnader [1].

Distansen flyttar runt energin

Löparna sprang mellan 28 och 122 km i veckan. Trots den spännvidden fanns inget samband alls mellan veckodistans och total energiförbrukning (p = 0,188). Däremot rörde sig delposterna åt varsitt håll: träningsförbrukningen steg med distansen (r = 0,739), medan vardagsrörelsen sjönk (r = −0,604) [1].

Omsatt i siffror: varje extra kilometer i veckan motsvarade ungefär 7,4 kcal mer i träningsförbrukning per dygn – men samtidigt 2,6 kcal mindre i vardagsrörelse. Ungefär en tredjedel av det du lägger till på passet plockar kroppen alltså tillbaka under dygnets övriga timmar.

Sambanden med vilo- och sömnmetabolism (r = −0,557 respektive −0,489) försvagades och blev icke-signifikanta när forskarna justerade för kroppssammansättning – löparna med högst distans hade också mindre kroppsmassa. Sambanden för NEAT och EEE stod sig däremot även efter justering [1].

Så såg energibudgeten ut

Grupperna skilde sig inte åt i någon post. Här är dygnsförbrukningen, hämtad ur studiens tabell 3 [1]:

Vad det betyder för dig

Det mest användbara fyndet är samtidigt det mest obekväma: siffran klockan visar efter passet är ingen nettosiffra. Kompenserar kroppen genom att dra ner på vardagsrörelsen blir tillskottet till dygnet mindre än vad passet "kostade". Mer är inte alltid bättre – åtminstone inte i den här bokföringen.

För dig som tränar för att gå ner i vikt betyder det att en ren volymökning är ett trubbigt verktyg. För dig som redan tränar mycket betyder det snarare motsatsen: energin tas någonstans ifrån, och det är inte säkert att det är från fettväven.

Och här är den viktigaste invändningen mot att läsa resultatet som ett lugnande besked: att energiförbrukningen ser likadan ut betyder inte att kropparna mår likadant. Hälften av löparna hade inte haft mens på i snitt över två år, med halverade östrogennivåer som följd. Utebliven mens är en av kroppens tydligaste signaler på för låg energitillgång, och konsekvenserna – för skelett, hormonbalans och återhämtning – syns inte i en mätning av kilokalorier. Studien visar att ämnesomsättningen kan se normal ut även när något annat är fel.

Begränsningarna är flera. Tjugo deltagare är få, alla var unga tränade kvinnliga löpare, och sambanden bygger på tvärsnittsdata – ingen ökade sin veckodistans inom studien. Vi vet alltså inte om din NEAT sjunker när du går från fyra till sex pass i veckan, bara att de som sprang mest också rörde sig minst i övrigt.

Vill du påverka din energibalans är det därför värt att titta bredare än på löpvolymen. Alternativträning kan lägga till belastning utan att bara addera fler mil, och kostupplägget är minst lika avgörande – vi har gått igenom vad som händer när kroppen byter bränsle i vår genomgång av ketos och löpning. Springer du varje dag, som i en runstreak, är kompensationsfrågan extra relevant.