Hemolytisk anemi av löpning – 700 dagar i sträck

Kan löpning i sig ge blodbrist? En fallrapport, publicerad i september 2026 i tidskriften Cureus, beskriver en 46-årig kvinna som sprang 27–32 miles, alltså ungefär 43–51 km, varje dag i cirka 700 dagar och till slut hade ett hemoglobinvärde på 8,2 g/dL. Läkarna bedömde att den mest sannolika förklaringen var så kallad foot-strike hemolysis – röda blodkroppar som slås sönder av fotisättningen. Det är ett extremfall, men mekanismen finns hos alla som springer mycket, och den förväxlas lätt med vanlig järnbrist från kosten.

Figur: Patientens förlopp – från cirka 700 dagars daglig löpning via höftsmärta och stressfraktur till normaliserade blodvärden efter åtta veckor. Hämtad från artikeln (Aamir et al., 2026). CC BY 4.0

Hur kan fotisättningen förstöra blodkroppar?

Hemolys betyder att röda blodkroppar går sönder. Vid löpning tänker man sig en enkel kedja: foten slår i marken, blodet i de små kärlen under fotsulan kläms, en del blodkroppar spricker, hemoglobinet frigörs i blodet och en del av järnet kan gå förlorat i stället för att återanvändas. Varje steg ger en mikroskopisk förlust. Problemet är antalet steg.

Hos de flesta motionärer hinner kroppen kompensera genom att bilda nya blodkroppar och ta upp järn från maten. Författarna till fallrapporten skriver att tillståndet ofta är subkliniskt, det vill säga att det finns där utan att ge symtom, och att det är underskattat som orsak till järnbrist hos uthållighetsidrottare. Vid extrema träningsmängder kan kompensationen däremot bli otillräcklig. Då ser provsvaren ut som vanlig järnbrist, och utredningen riskerar att leta efter fel saker – kosten eller blödningar i mag-tarmkanalen.

• Hemolys: röda blodkroppar som går sönder, här av mekanisk belastning.
• Subkliniskt: vanligt hos uthållighetsidrottare men sällan märkbart.
• Risken: felaktig diagnos och onödiga undersökningar när orsaken är träningen.

Fallet – vad läkarna gjorde

Det här är ingen studie med försöksgrupper utan en fallrapport om en enda person. Patienten var en 46-årig kvinna med en lindrig intellektuell funktionsnedsättning efter en traumatisk hjärnskada. Hon sökte vård för tilltagande trötthet och smärta i vänster höft.

Läkarna gjorde magnetkameraundersökning av höften och tog blodprover. Det som till slut fick bitarna att falla på plats var objektiv aktivitetsmätning, alltså data som registrerade hur mycket hon faktiskt rörde sig. Den avslöjade ett tvångsmässigt löpbeteende som ingen tidigare känt till. Behandlingen bestod enligt artikelns tidslinje av löpuppehåll, avlastning med gångstövel, järntillskott och anpassad aktivitet.

Vad läkarna fann

• Hemoglobin: 8,2 g/dL (82 g/l), vilket klassas som svår järnbristanemi och var en tydlig försämring jämfört med hennes tidigare värden.
• Järnstatus: lågt serumjärn och förhöjd total järnbindande kapacitet – det klassiska mönstret vid järnbrist.
• Skelettet: en stressfraktur i vänster lårbenshals, synlig på magnetkamera.
• Träningsmängd: 27–32 miles om dagen i cirka 700 dagar i följd, ungefär 43–51 km per dag.
• Efter uppehållet: blodvärdena normaliserades helt inom åtta veckor.

Diagnosen kallas i artikeln presumtiv. Läkarna kunde alltså inte bevisa att fotisättningen var orsaken, men bedömde den som mest sannolik utifrån helheten. Att värdena återhämtade sig när löpningen upphörde ser de som ytterligare stöd.

Vad betyder fallet för vanliga löpare?

Först det uppenbara: 43–51 km om dagen i två år är inte vad någon av oss sysslar med. Fallet säger mer om var gränsen kan gå än om var de flesta befinner sig. Jag springer själv ultralopp och har haft perioder med mycket volym, men det här ligger i en helt annan division.

Ändå finns det några lärdomar. Den första är att trötthet hos en löpare med hög volym inte automatiskt betyder överträning eller dålig kost – blodbrist kan ha en mekanisk orsak. Den andra är att kroppen ofta skickar flera signaler samtidigt. Här kom anemin tillsammans med en stressfraktur, och har du ont i höften från löpning som inte ger med sig är det värt att ta på allvar. Den tredje är att objektiva data slår minnet. En pulsklocka eller ett aktivitetsarmband visar hur mycket du faktiskt springer, vilket kan vara värdefullt att ta med till vårdcentralen.

Tänk dock på begränsningarna. Det är en enda patient, med en speciell bakgrund. Abstractet redovisar inga direkta mått på hemolys, och eftersom hon fick järntillskott samtidigt som hon slutade springa går det inte att säga hur mycket av förbättringen som berodde på respektive åtgärd. Fallrapporten visar heller inte om skor, underlag eller löpsteg påverkar risken. Det kan låta lockande att dra slutsatser om dämpning, barfotaskor eller hälisättning, men det stöd finns inte i det här underlaget.

• Hög volym + trötthet: be om blodprover och berätta hur mycket du springer.
• Flera symtom samtidigt: trötthet och belastningssmärta kan höra ihop.
• Mät, gissa inte: träningsloggen är ett underskattat medicinskt underlag.